Venus och Amor (Artemisia Gentileschi)

I detta verk har Gentileschi skapat en praktfull bild av Venus, kärlekens gudinna, som sover under en sammetsgardin. Hennes täcke är målat med ultramarinblått, ett dyrbart pigment tillverkat av pulveriserad lapis lazuli. Bakom henne håller Amor i en solfjäder av påfågelfjädrar för att hindra skadedjur från att störa eller väcka henne. Till vänster skymtar ett bergslandskap med ett litet cirkelformat tempel, som påminner om det som var tillägnat Venus nära Hadrianus villa i Tivoli, utanför Rom.

Artemisia Gentileschi, som utbildade sig i Rom hos sin far Orazio, var 1600-talets främsta kvinnliga konstnär. Hon verkade huvudsakligen i Rom, Florens och Neapel. År 1616 blev hon den första kvinnliga medlemmen i den välkända Florensakademin för målarkonst.

Gentileschis verk, som kännetecknas av starka kontraster mellan ljus och mörker samt ovanliga och djärva kompositioner, påverkades både av hennes fars målarstil och av den berömde medarbetaren Michelangelo Merisi da Caravaggio. Hennes motiv består ofta av kraftfulla skildringar av kvinnor (till exempel Judith, Susanna, Kleopatra och Danaë), som dramatiskt framställs som hjältinnor eller offer.

Även om denna Venus kan verka vara ännu en blek, naken gudinna som ligger på en mjuk säng i en märkligt förvriden ställning, bröt Artemisia Gentileschi mot konventionerna genom att måla en kvinnlig nakenakt som kvinna. Hur svårt det än kan vara att tro, ansågs det i 1600-talets Italien fortfarande vara ett arbete för män att måla kvinnokroppens delar. Det är inte konstigt att den italienska konsten kom att präglas av lika förbryllande skulpterade bröst som de på Michelangelos Natten från 1531. Men låt oss lämna orättvisan i renässansens nakenframställningar därhän. Det verkligt förbryllande med den här målningen är den lille, så djärve Amor.

Konsten har sett det mesta genom historien. Tizians Venus och Amor med en organist innehåller en alarmerande dos erotik som får beundrare att undra varför barnet Amor ser sin mor i ögonen.

Lottos Venus och Amor visar en glad Amor som urinerar på en till synes oberörd Venus. Och vi vill inte ens börja tala om Bronzinos Venus, Amor, dårskapen och tiden (Allegori över Venus triumf). Den ”skräckinjagande incestmytologin” börjar inte ens beskriva de oidipala upptågen i det verket.

Jämfört med de målningarna saknar Artemisia Gentileschis Venus och Amor på ett uppfriskande sätt kusliga incestuösa undertoner. Ändå undrar man gärna: vad fick Amor att försiktigt vifta med en solfjäder över sin sovande mor? Är kärleksgudinnan en så krävande drottning att hon får sin kerub att fläkta henne under eftermiddagsluren?

Låt dig inte luras av Amors oskyldiga uppsyn. Den lille besvärlige guden bidrar också med sin beskärda del av dramatik i scenen. Enligt legenden använde Amor sina pilar för att få Apollon att förälska sig i najaden Dafne. Amor var så sadistisk att han såg till att Dafne kände avsky för den musikälskande guden. När Apollon förföljde henne var Dafnes enda utväg att förvandlas till ett lagerträd, vilket är ett ganska sorgligt slut på en kärlekshistoria. Amor sparade också några pilar särskilt för Zeus, ifall blixtarnas tyrann skulle bli förälskad. På berget Olympos gällde regeln: ”Om någon inte gillar dig, ändra deras uppfattning med dina gudomliga krafter.” Samtycke är sorgligt nog en bristvara i mytologin.

Vissa experter menar att Venus och Amor är alltför främmande för Gentileschi. Kan målningen vara ett verk av en anonym imitator, eller till och med av Artemisias egen åldrade far?

Trots spekulationerna går det inte att förneka likheten mellan Venus och Gentileschi själv. Att måla sitt eget ansikte på skönhetens och kärlekens gudinna? Det är ett konstnärligt grepp som genast vinner anhängare.