AI identifierade ett mästerverk från renässansen. Konsthistorikerna är skeptiska.
Det är inte vanligt att arbetet med att autentisera konst får nyhetsmedia att rapportera, men det är precis vad som hände förra året när ett team av forskare i Storbritannien fastställde att en anonym och gammal målning, känd som Tondo de Brécy, troligen skapades av den renässansens gigant Rafael. Det var ett djärvt påstående, med potentiellt enorma finansiella implikationer, men det som verkligen fångade människors uppmärksamhet var den teknologi som forskarna använde för att nå den slutsatsen: AI.
Under de senaste åren har korsningen mellan artificiell intelligens (AI) och konst skakat om konstvärlden på sätt som tidigare var otänkbara. Det som en gång var ett heligt område för konstautentisering har hamnat mitt i denna teknologiska revolution, vilket utmanar inte bara auktoriteten hos konsthistorikerna, utan också själva naturen av hur vi förstår och värderar konst. Djärvheten i påståendet var i nivå med den kontrovers som följde, särskilt när en annan AI-analys, utförd av det schweiziska företaget Art Recognition, ifrågasatte denna attribuering.
Den ursprungliga analysen, ledd av Christopher Brooke från Nottingham University och Hassan Ugail från University of Bradford, använde en ansiktsigenkänningsmodell för att jämföra Madonna i Tondo de Brécy med Rafaels ikoniska Madonna Sixtina. Deras AI fastställde en överensstämmelse på 97 procent, vilket ledde till slutsatsen att båda verken troligen skapades av samma hand. Denna innovativa användning av AI i konstautentisering var nyhetsvärdig och för en kort stund verkade det som om teknologin hade segrat i ett område som traditionellt styrts av den tränade ögat hos kännare.
Dr. Christopher Brooke, hedersforskare vid Nottingham University, är en expert på digital bildanalys och medförfattare till forskningsartikeln.
"Denna studie visar maskininlärningens kapabiliteter att fastställa sannolikheten att målningar av 'gamla mästare' kommer från samma konstnär. I detta fall visar den direkta ansiktsjämförelsen en överensstämmelse på 97 %, vilket ger en statistiskt mycket hög sannolikhet att konstverken är av identiska skapare."
Dr. Christopher Brooke, hedersforskare
Professor Howell Edwards, hedersvetenskaplig rådgivare för Brécy Trust, påstod: "Våra tidigare Raman-spektroskopiska analyser av pigmenten, som fastställde att Tondo-målningen säkert hörde hemma i 1500-1600-talen och avfärdade idén att den skulle vara en viktoriansk kopia, har ytterligare bekräftats av den ansiktsigenkänningsanalysen av motivet Madonna med Barnet och dess stora likhet med Rafael's Madonna Sixtina".
Trusten är absolut förtjust över att denna nya vetenskapliga bevisning bekräftar tillskrivningen av Tondo till Rafael, efter den Raman-spektroskopiska analysen av dess pigment av professor Howell Edwards, som bekräftade dess datumering under renässansperioden. Det illustrerar på ett mycket övertygande sätt det växande värdet av vetenskaplig evidens i attribueringen av en målning.
Timothy Benoy, Hederssekraterare, av Brécy Trust
Men firandet var kortvarigt. Art Recognition-modellen, som tränades med en blandning av autentiska målningar och förfalskningar av Rafael, motsade senare tidigare fynd, och påstod med 85 procents säkerhet att Tondo de Brécy inte var verk av Rafael. Carina Popovici, grundare av Art Recognition, försvarade sin företagsmetodik och betonade de subtila skillnaderna i vad varje AI-modell utvärderade. Denna "AI-strid", som den döptes till, blev en mikrokosmos av de bredare debatterna kring AIs roll i konsthistorien.
Detta är inte första gången AI har väckt sådana diskussioner. AI:s inflytande har tyst växt i konstvärlden, från kuratering av utställningar till identifiering av tidigare oattribuerade verk. Till exempel har AI använts för att analysera penseldrag i målningar av konstnärer som Rembrandt, vilket hjälper till att autentisera verk som tidigare var omstridda. År 2018 använde forskare vid Rutgers University AI för att studera olika konstnärers målarstilar, vilket avslöjade tidigare oobserverade mönster och potentiellt omformade vår förståelse av konstutvecklingen.
Men när AI mer och mer öppnar sig för konstvärlden, uppstår frågor om teknikens gränser inom detta djupt humanistiska område. Debatten handlar inte bara om huruvida AI kan autentisera konst med precision, utan också om huruvida det kan, eller bör, ersätta det kritiska omdömet som länge har varit grunden för konsthistorien. Akademiker som Johanna Drucker och Claire Bishop har varit uttryckliga i sin skepticism. I sin artikel från 2013, "Finns det en 'Digital konsthistoria'?", argumenterade Drucker för att även om digitala verktyg har gjort konsthistorien mer tillgänglig, så har de inte grundligt förändrat dess centrala metoder. Bishop, i sitt essä "Mot digital konsthistoria", uttryckte en liknande känsla, och varnade mot att reducera konst till datastick, en rörelse hon såg som symptomatisk för en bredare trend mot mätning av kunskap.
Dessa bekymmer är inte utan grund. Integrationen av AI i konsthistorien har lett till en återuppvaknande av formalism, ett fokus på konstverkens fysiska egenskaper snarare än deras kulturella sammanhang. Amanda Wasielewski, professor i digital humaniora vid Uppsala universitet, varnar för att detta fokus kan leda till en begränsad förståelse av konst, en som förbiser de rika teoretiska ramar som utvecklades under det senaste århundradet. AI:s förmåga att "visualisera på avstånd", en metod som analyserar stora mängder visuella data för att identifiera mönster, är kraftfull, men riskerar att prioritera det kvantifierbara framför det kvalitativa.
Trots dessa bekymmer finns det dock en växande acceptans av AI som ett verktyg snarare än ett hot. Samma Wasielewski erkänner de praktiska fördelarna med AI i uppgifter som arkivhantering och kuratering av samlingar. Dessa tillämpningar effektiviserar arbetet för konsthistoriker och museiprofessionella utan att ersätta deras expertis. Den verkliga utmaningen, föreslår hon, är att säkerställa att dessa verktyg används på ett sätt som kompletterar, snarare än att överskugga, traditionella metoder för historisk konstens forskning.
Det senaste samarbetet mellan Popovici och Nils Büttner, en tysk konsthistorieprofessor, är ett bra exempel. Trots sina olika angreppssätt nådde Popovicis AI-drivna analys och Büttners traditionella metoder liknande slutsatser angående attribueringen av en målning till Anthony van Dyck. Deras partnerskap belyser potentialen för AI och mänsklig erfarenhet att samexistera, där var och en bidrar med sina styrkor till bordet.
När AI fortsätter att utvecklas kommer dialogen mellan teknologer och konsthistoriker att vara avgörande. Dessa samtal kommer att forma inte bara hur vi använder AI inom konst, utan också hur vi definierar teknikens roll inom humaniora i en bredare mening. Även om AI utan tvekan har lämnat sitt avtryck på konsthistoriens duk, förblir de mänskliga tolkningarnas och kritiska tankens penseldrag avgörande för att fullborda bilden.
KUADROS© gör replikat av målningar skapade med artificiell intelligens skapade med verktyg som Dalle, Midjourney och Stable Diffusion.
