Kemi

Målningen Kemiav Edvard Munch visar två nakna människogestalter som står mitt i en vertikal komposition, omgivna av ett fält av böljande former, färgfläckar och rörelselinjer. Figuren till vänster böjer på huvudet och håller eller korsar ett avlångt grönt föremål framför buken, medan figuren till höger sträcker armarna mot henne i en gest av närhet. Längst ned syns två rundade kärl, ett blått och ett grönt, som visuellt binds samman av en växtlik eller vågformad gestalt som löper längs bildens nederkant. Helheten skildrar inte någon igenkännbar vardagsmiljö, utan skapar ett omslutande rum där kroppar, föremål och färgmaterial tycks delta i samma förvandling.

I stället för att vara en historisk eller religiös berättelsescen hör verket hemma inom allegorin och det visuella experimentets område. Titeln leder tolkningen mot en kombination av element, förvandling och utbyte, utan att göra kärlen till redskap i ett bokstavligt laboratorium. De två figurerna utgör upplevelsens mänskliga kärna: deras närhet tillför en kroppslig och mellanmänsklig dimension, medan den organiska omgivningen vidgar scenen till ett symboliskt rum. Målningen kan därmed förstås som en visuell betraktelse över samspelet mellan kroppar, ämnen, impulser och levande former.

Kärlen längs den nedre kanten antyder inneslutning och blandning; de fungerar som små materiella fokuspunkter i en komposition som domineras av flöde. Det gröna föremålet som sträcker sig över utrymmet mellan gestalterna förstärker sambandet mellan dem, som ett mellanliggande element som förenar deras kroppar. De böljande formerna och färgfläckarna omkring dem skapar ett sinnligt nätverk, närmare en organisk miljö än en sekundär dekor. Nakenheten riktar uppmärksamheten mot sårbarheten och den fysiska närvaron, medan de utsträckta armarna och huvudenas lutning skapar en relation präglad av närhet, samhörighet eller spänning. Betydelsen uppstår just i samspelet mellan det igenkännbara och det obestämda.

Kompositionen styr blicken genom en central axel som bildas av de två gestalterna, vilka framträder mot en ljus och livfull bakgrund. Deras kroppar bildar en förhållandevis stabil vertikal struktur, men de slingrande linjerna och de brutna konturerna i omgivningen bryter varje känsla av stillhet. Ljusrosa och ockragult tillför ljus; blått, grönt, rött och mörka streck skapar kontraster som leder blicken från huvudena ner till kärlen. Det lösa penselarbetet och de förenklade formerna gör att rummet inte uppfattas naturalistiskt. I stället för att bygga upp ett konventionellt djup lägger Munch färgplan och linjära gester ovanpå varandra och skapar en omslutande rytm som håller gestalterna i centrum för ett bildstoff i ständig rörelse.

Verket uppvisar drag som ofta förknippas med Edvard Munch: figurer laddade med psykologisk intensitet, böljande linjer, uttrycksfulla färger och en ständig spänning mellan igenkännlig avbildning och symbolisk förenkling. Här uttrycks idén om kemi inte genom vetenskapliga instrument, utan genom samspelet mellan de nakna kropparna, kärlen och det färgspel som omsluter dem. Lägg märke till hur det gröna binder samman den nedre delen med scenens mitt och hur färgerna på sidorna tycks reagera på figurernas närvaro. I samspelet mellan kropp, materia och gest ligger målningens kraft: en figurativ bild som fungerar som en omvandlingsprocess.

Har du frågor om våra reproduktioner av oljemålningar? Läs våra vanliga frågor.